Blah
"Fear is only in our minds but it's taking over all the time"
- Men gör inte det då?
- Det är inte så lätt.
- Det är klart att det är. Det är du som gör det svårt genom att ständigt gömma dig bakom rädslan.
"No more dreaming like a girl so in love with the wrong world"
Men jag är fortfarande här.
Ordning och reda
Ibland är det verkligen helt underbart att städa någonting som är riktigt stökigt. Man känner hur man verkligen får någonting gjort, hur någonting bitvis går från att vara helt hopplöst till någonting riktigt fint. Man tar kontroll; man får ordning.
Jag behöver städa upp i mitt liv, ta kontrollen, se till att få ordning, om jag inte vill sluta upp i en ännu mer besvärlig sits än den jag redan befinner mig i.
Visst, jag kan längta efter förändring. Jag kan till och med vara redo för förändring. Men så länge jag inte orkar ta tag i någonting, och ordna denna förändring så kommer ingenting att ske. Jag måste finna ork till att ta kontroll.
Vissa dagar kan jag inte för mitt liv förstå hur det skall gå till.
Fullt möjligt att detta är världens vackraste låttext
Child of the wilderness
Born into emptiness
Learn to be lonely
Learn to find your way in darkness
Who will be there for you
Comfort and care for you
Learn to be lonely
Learn to be your one companion
Never dreamed out in the world
There are arms to hold you
You've always known your heart was on its own
So laugh in your loneliness
Child of the wilderness
Learn to Be lonely
Learn how to love life that is lived alone
Learn to be lonely
Learn to be your one companion
Never dreamed out in the world
There are arms to hold you
You've always known your heart was on its own
So laugh in your loneliness
Child of the wilderness
Learn to Be lonely
Learn how to love life that is lived alone
Learn to be lonely
Life can be lived life can be loved alone
Liar, liar pants on fire
“The worst lies are the lies we tell ourselves. We live in denial of what we do, even what we think. We do this because we're afraid. We fear we will not find love, and when we find it we fear we'll lose it. We fear that if we do not have love we will be unhappy.”
- Richard Bach
Återigen tycks jag ha enorma problem med att svara sanningsenligt när någon ställer mig en fråga. Lögnen slipper ur min mun innan jag ens har hunnit tänka efter. Jag överväger inte ens sanningen. Sanningen är så långt ifrån mig att den inte ens finns.
Det är inga stora lögner jag berättar. Ingenting världsomvälvande. Små, små lögner om ingenting som byggs på hög och som skapar en person som inte är jag. För jag är så rädd för att vara mig. Jag är så rädd för att vara för liten, för tråkig, för dålig, för tjock, för smal, för ledsen, fö ointressant, för ful, för söt, för tokig, för mig. Jag är så rädd att någon en dag skall öppna ögonen och se mig. Verkligen se mig. Som den jag är. Den jag verkligen är. Jag är så rädd för att bli en besvikelse, men också så rädd för att bli uppskattad. Jag vet inte hur jag skall göra med allt det där som jag inte vill att någon skall se att jag stänger av helt. Håller avstånd.
Ljuger.
Det är så lätt. Tycker de inte om mig så är det egentligen inte mig de ogillar. De känner mig inte. Samma sak om de skulle tycka om mig. Då har jag en väg ut, en väg som låter mig slippa närhet. För det är inte mig de vill ha.
De känner mig inte.
Tid passerar #2
Världen stannar inte för att du gör det. Inte när du förlorar någon, inte när du går in i en vägg och inte heller när du plötsligt faller ned i det stora svarta hålet som kallas Depression. Tiden väntar inte på att du skall orka resa dig igen. Och när du, efter månader av mörker, plötsligt ser igen är allting förändrat. Gud vet hur mycket du har förstört genom att inte orka ta itu med det.
Hur hinner man ikapp? Hur tar man tillbaka de månader man förlorat?
Idag har jag saker att göra. Bra saker, som får mig att bli glad. Idag skall jag vara glad.
"Det löser sig", mumlar jag, och skjuter det obehagliga långt bak i mitt medvetande. Och struntat än en gång i att göra som jag borde.
Tid passerar
- Bill Watterson (Calvin and Hobbes)
Vad är det egentligen som får en att drömma en viss dröm vid ett visst tillfälle? Hur kan en tanke, så länge försvunnen i det dunkla undermedvetna bara dyka upp sådär, utan vare sig anledning eller sammanhang?
Att så lång tid har passerat känns obegripligt.
Men tid passerar trots att man tror att den står still. Trots att den borde stå still. Den passerar, även när någonting så hemskt händer att man tycker att hela världen borde stanna. Frusen, som i chock. Det blir inte så. Tiden är en orubblig makt som iskallt fortsätter sitt herravälde oavsett de lidanden som drabbar människorna som den har makt över. Tid passerar även när det gör ont. En sekund kan kännas som en evighet och en evighet som en sekund, men passerar, det gör den. Allt passerar.
Du skulle ha blivit förvånad om du visste hur kort tid som det egentligen tog för allting att återgå till det normala. Jag blev det. Faktum är att på många ställen verkade det som om ingenting hänt överhuvudtaget. Det kändes fel. Hur kunde människor på busstationen le när någon så betydelsefull för alltid lämnat världen?
Fyra år. Det kan verka som en kort tid, det kan kännas som en evighet och det kan passera på ett ögonblick. Fyra år. Det är så lång tid som det har gått, sedan du lämnade mig. En förvånansvärt lång tid, för det känns som om jag har varit utan dig en evighet. En förvånansvärt kort tid, för det känns som om jag ännu inte hunnit vänja mig vid att du faktiskt är borta.
Jag saknar dig.
Tankar om tåg
Att åka tåg är simpelt. Men om tåget inte stannar där man vill gå av? Om man ska någonstans dit inga tåg går?
Att följa med är så lätt. Att gå sin egen väg är svårare. Men ibland måste man helt enkelt stiga av och bryta sig fri. Plötsligt så är världen full av möjligheter, för man kan gå dit man vill.
15 December
Förändring
- Marcus Aurelius
Snö. Världen blir lite vitare för varje sekund. Vilken kontrast till allt grått och dystert!
Fönstret står på vid gavel. Kall luft möter varm luft. Förändring i luften.
Jag försöker fånga snöflingor med handen och hoppas att snön stannar kvar. Det är på tiden att det kommer lite snö.
Världen förändras. Årstider går. Marken blir vit.
Jag står still.
Frusen, som om ingenting förändrats alls. Som om jag desperat klamrar mig fast vid den jag var i somras. Rädd, för allting som är okänt. Fast i den tonårsvärld jag redan lämnat. Som jag inte tar mig ur. Kan inte. Orkar inte. Vill inte?
Jag ser fram emot saker som inte är verkliga.
Det är snö ute och världen är vit. Det är förändring i luften. Det är dags för förändring. Jag tror att jag är redo nu, och det är på tiden att det kommer lite snö.
